[pdf link=”http://www.sahlinska.se/pdf-filer/historia_bruken_axeline_sahlin.pdf”]Ladda ner pdf-dokument[/pdf]
Det var en herrlig Junimorgon före Midsommar (1857), då vi, Axel, Jag och ”lille Axel” och hans Sköterska, den snälla ”lilla Emma” – begåvo oss, med egna hästar, till Christinedal, för att där kvarlämna den lille gossen, och hämta Selma som skulle följa med oss på resan till Jönköping och Granbäck, Överste Nordenfelts hem – där bröllopet stod. Redan nästa dag fortsatte med vi Skjutshästar och hunno första dagen till Munkestens Gästgivaregård, där vi lågo över natten. Den som ej rest den milen däremellan och Vänersborg, bör söka se denna ståtliga natur, vars lika jag ej sett, ehuru det nog finns: kan jag tro – med där står Halleberg som en skyhög vägg, rakt upp, under nära ½ mils sträcka, överväxt av den vackraste grönska ”ekekratt”, murgröna, nypon, Kaprifol, hänga i knippen överallt och så skogen, överst – vägen går vid dess fot – och jag var alldeles hänryckt under åkningen. Nästa dag åkte vi över det släta, charmiga Västergötland, till Grästorps Gästgivaregård – och så på tredje dagen till närmaste Gästgivaregården till Jönköping – namnet minns jag ej – och fjärde dagens morgon foro vi in till staden, köpte lite handskar o.d. som fattades och svängde upp på gården Granbäck vid ettiden på middagen. Det var ett vackert gammalt chefsboställe, med stort vitt corps de logis, och Vättern blott en liten bit därifrån, 8-10 min. vandring. Hela verandan var svart av herrar – vilka alla hörde till familjen – Översten själv – hans sex söner, Yngve, och en blivande måg, pastor Lindqvist. Vi voro alldeles främmande för dem alla, men stämningen var glad och otvungen, och det var mycket trevligt. Klockan 6 voro bröllopsgästerna komna – och det var ett högtidligt samkväm, med mycket folk, mycken militär – eleganta toiletter, och det ”bästa folket” i orten. Den som på mig gjorde det angenämaste intrycket, fr. Sofie Nordenfelt från Björneborg (Värmland), sedermera gift med en greve Hamilton. Hon var ej egentligen så vacker – men hon var förtjusande när hon ville – och då var hon på den leden.
Andra dagen var stor sittande middag med taffelmusik – och sedan en rolig bal. Nästa dag var middag hos Landshövding Faxes, på deras lantställe, Ryhof, helt nära staden, på andra sidan – så att vi åkte igenom hela Jönköping, och komma nära Huskvarna, men ej så att vi sågo det. Det var ganska trevligt på den middagen, och vi kommo hem i tid, de flesta bra nog trötta. Så skulle vi då resa, nästa dag – men det befanns att alla hästar voro så utgångna, att vi icke kunde komma iväg utan måste besvära N:s ännu en dag. Men så kom då slutligen hästar, och vi bröto upp – men hästarna hade varit så ansträngda att kusken befallts köra i gående, hela det första skjutshållet, sex fjärdingsväg, där vägen också bestod av idel djup sand – så det var fullt berättigat. Vi togo då en annan väg hem, som gick hela dagen vid Vätterns strand för att se den vackra, vackra trakten upp till Hjo, dit vi anlände på kvällen. Jag har glömt många namn på de förtjusande Egendomar vi passerade – men minns som vackrast Skenningsfors – och därnäst Hjällö, Hovjägmästare Nieroths egendom – samt Sparregodset Almnäs, nära Hjo. Slottet har ett valv mitt i huset – där Vättern syns som en spegel då man kör igenom, och ligger endast några få alnar från slottet. I Hjo lågo vi över natten, och besökte gamla vänner från Värmland, Majorskan Lagerberg och hennes familj. Sedan fortsatte vi till Christinedal och hem – med många roliga minnen att glädas åt. Jag hade fått så många fina toiletter till den resan, och hattar – att när jag nu tänker på dem de förefalla mig alldeles för mycket, och som om det icke varit jag som begagnat dem – men då tyckte jag det var mycket roligt, och Pihlgren hade skrivit så nätta vers, på alla sakerna, dem Caroline P. valt ut och bestyrt i Karlstad, att jag just är ledsen ej minnas dem, eftersom de, som allt annat, försvunno i branden. Eftersom jag hoppas, käre Bertil (dottersonen) att du har en Fru, när du läser detta, så kan jag ju berätta henne, att jag hade en fin grå resklänning – en dyrbar vacker svart Sidendamast kl. på Bröllopsdagen – med svarta plymer och Guldax på håret. Andra dagen Chairtsiden med Chaira plymer – och hos Faxes ljusblått d:o – så nu vet du att Mormor har varit fin, förr i världen. På min reshatt hade P. skrivit:
Mig visar även hattar två –
Nätta äro de också –
Men förfaseligen små –
Akta väl din hy, ty snart
Kan den bli som Axels – svart – ”
Den 4 Oct. 1912
Christinedal
Medan jag ännu ser tämligen väl vill jag skriva om det intryck detta kära och intagande ställe gjorde på mig första gången som jag, medvetet, var där med Min Mor och Julie Uggla, i augusti 1848. Jag var då 14 år – hade föga sett av Bergsnatur – och greps djupt därav. Innan man kommer fram har man ½ mil backig vacker väg, med den ena lilla sjön, eller tjärn, följande vägen, efter den andra – och när man passerat den sista och ett stort vackert Björkhag, ligger Christinedals Herrgård som en tavla, i en sluttning utan avbrott ner till sjön Ärr och till höger om den, en lång, vidsträckt dal, med bördiga åkrar och lilla Bruksälven i botten och höga berg, skogklädda (då!) å ömse sidor. Hela dalen är full av små bondehemman, ja, rätt stora också, på den tiden – och allt vad man såg hörde gården till. Där sjön och älven möttes låg då järnbruket, som hela dygnet om lyste och arbetade, och hamrarna dunkade sin jämna gång, samt, längst upp, Lisefors Spiksmedja pickade sitt mera livliga ljud. Vid Lisefors ligger den kanske vackraste av sjöarna, Knarrbysjön, som går upp till Edsleskogs Pastorat. Även där fanns många och betydande Skogshemman som tillhörde min Svärfar men som ingen tänkte på eller brydde sig om. Det togs väl kol till Bruket – men dessutom köptes sådant av bönderne runt om i trakten, och hela vintern kommo foror dag och natt med kolen, samt allt järn som kördes ut, vanl. till Köpmannabro, kanske också Åmål.
Ingen kan ana hur vackert Christinedal då var – så storslaget, så breda vägar – så ståtliga planteringar och en trädgård som aldrig varken förr eller sedan, sett maken till. Från boningshuset snett över trädgård och park, gick en lummig stig, kantad med häckar och narcisser, och lågt ned låg ett litet vackert tempel, som viloplats, vilket mycket ökade tavlans skönhet och nedanför det var man nästan nere vid Ärr med dess granna mörka skogklädda höjder på andra sidan, och ”Viksholmen” mitt uti, full med de vackraste vilda blommor, konvaljer i synnerhet, som man rodde dit efter om vårarna. Runt den kolossala gårdsplanen, med Solvisare på mitten, och långa rabatter med blommor, gick stora landsvägen till Norge – och på sidan om den, det gamla corps de logis som hetat Stenarsbyn; men då Svärfar fick gården och byggde det nuvarande karaktärshuset, döpte om det till Christinedal – och detta hus ligger i sluttningen ner mot sjön, och har den finaste utsikt från alla fönstren som jag kan tänka mig. Det innehåller på nedre botten: Stor förstuga (Hall skulle man kunna kalla den) mitt i huset som en rund musiksal – till vänster därom två stora förmak, två gästrum, två rum för herrn i huset – och på andra sidan: stor matsal. Sängkammare och barnkammare – kök, hushållerskans rum, samt skafferier o.d. I övre våningen: Mycket stor fyrkantig sal, som vid fester begagnas som matsal – men annars som vävrum med fyra vävstolar igång, och en liten flicka vid spolrocken som hördes hela dagen – dessutom sju rum, ett vackert förmak innanför salen, ibland begagnat som gästrum, tre rum för ”flickorna”, ett för gamla Mormor samt tvenne alltid färdiga rum för gäster som det aldrig varit utan, detta gästfria, storartade hem. Utom detta var en flygel med sju rum för sönerna, Bruksbetjäningen och kontoret. I gamla huset bodde betjänten, trädgårdsmästaren m.m. och var tvättstuga och brygghus och bagarstuga. Men vad som var nästan mest imponerande för mig, var stallet – ett långt vitt hus, med lika lång, stor veranda, med tre valv – där hästarna kunde stå selade om det regnade och först sättas för i sista stunden – där framför var en stor rund öppen plan att köra in unga hästar på, och motionera dem som det behövdes. Tio hästar voro där – men egentligen blott ett par fina vagnshästar. Söndagsmorgon kördes alltid fram en vagn, om någon ville åka upp till den närbelägna kyrkan Fröskog; men de flesta gingo den lilla biten, ej längre än upp till Skytt: från Solängen.
Den dag jag kom dit var stor bjudning för ett nygift par, en systerson till Svärfar, Theodor Wohlfahrt och hans fru, Hilda Personne. Hela den stora trappan var full av herrar – främst stod en ung, svart, officer, ytterst elegant klädd, i gul väst, och för övrigt Stockholmsfin, som jag genast fick ögonen på – och sade till Mamma: se vad den där är lik Christian Lagerlöf (det var vanligen så, och hela livet gjordes det misstag på de två herrarna). Sedan vi klätt om oss, och kommo ned hade jag mycket roligt att återse Vendela och Emma som jag gjort bekantskap med två år förut på mina föräldrars silverbröllop – och när så dansen började, snart nog önskade jag att den mörka herrn ville bjuda upp mig – men det gjorde han ej, utan Yngve dansade jag första dansen med – men det blev bättre sedan, och jag fick min rätt – och dagen efter blev det ännu bättre – och när vi så reste hem, var det bara åtta da´r efter som han kom till Bredene och skulle ”sköta expeditionen på Näs kompagnie” – och då spelade jag för första gången för honom, ganska rädd – men det var roligt ändå – ja, det var det, – – och sedan vacklade jag aldrig i vad jag då tyckte – utan det var oryggligt. Min Svärfars Fader, Christoffer Sahlin, var först förvaltare vid Haddebo Bruk (i Närke tror jag) men blev erbjuden att köpa ”Brukssocietetens” Egendomar på Dalsland, säkerligen för nästan intet, ty han ägde blott litet, på den tiden. De måtte varit belåtna med honom på Haddebo, ty han förärades som minne, ett alldeles utsökt stort och fint och dyrbart Sockerskrin då han lämnade sin plats. Skrinet förstördes i den stora branden på Ekholmen. De Egendomar som den gamle Sahlin köpte, och jag kan minnas, voro: Hvitlanda, Strömsberg, Ånimskog, Byn, Henriksholm, Hängelö – och trol. Nordkärr, fastän detta senare köptes av kronprins Carl XIV Johan. Det torde ha varit ännu fler gårdar. Stenarsbyn har jag glömt. Hos Svärföräldrarna voro nio barn – Gamla ”Mormor” Majorskan Svinhufvud (Betty) bodde också där – fyra herrar voro på kontoret, tio Jungfrur i köket, hushållerska, en hushållsfröken, gouvernante, informator utom den manliga hjälptruppen i köket – och det var Svärmor som egentligen styrde det hela, ty Svärfar var mycket på resor; även då han hettes vara hemma, och många år var han Riksdagsman, och då, hela året i Stockholm. Så voro de långa resorna till Fastingsmarknad i Kristinehamn och de togo två à tre veckor. – Han ägde också länge Hvitlanda, också bruk på den tiden. Det var en obegränsad gästfrihet i de gamlas tid, sedan ändrade den skaplynne och den ”glada” tonen försvann – men nog var det folk jämt, också i Emmas och Christoffers tid – men pengarna smälte bort – och nu är ingen av de efterlevande som äga något, mer än en ny generation där en och annan arbetat sig till oberoende.
Svärfar hade tre systrar, Sofie, g.m. Brukspatron Peter Waern, som drunknade efter ett par års äktenskap – sedan gifte hon om sig med Överst-Löjtnant Norlin, och bodde på Nordkärr – Augusta, g.m. Brukspatron Wohlfahrt på Henriksholm – och Aurora, g.m. Krigsrådet Bäck i Stockholm. Svärmor hade tre bröder, Gustaf, Wilhelm, Samuel, de två senare militärer och alla tre gifta med Fröknar Geijerstam. Det berättas, om sant eller ej, kan jag icke säga, att Peter Waern och hans bror Carl Fredrik, som ägde Baldersnäs, på var sin sida om sjön, båda voro förälskade i Sofie Sahlin, och därav blev en bitter fiendskap – så stark, att den sträckte sig till Smederna som hade vilda fejder med varandra på en lång bro som skiljer ägorna åt. Det var så häftigt, att herrarna ej gärna gingo ut sedan det blev mörkt. ”Fru Sofie” lärer varit mycket vacker, mycket intagande och mycket god och känslig. Min far kunde aldrig glömma hur god hon var då hon meddelade honom hans Faders död – ty de voro i Stockholm då, både hon och min Fader – och det var ej lätt för någon på den tiden att från Värmland resa ditupp, det må varit aldrig så ömmande, utan man fick anlita sina vänner även i sådana saker.
Anm: Ovanstående minnesanteckningar av Axeline Sahlin, f. Örtendahl, gift med Axel Sahlin (Carl Yngve Sahlins bror), är hämtade ur en maskinskriven avskrift, som ägs av Liza (Elisabeth) Boëthius, Uppsala (ättling till Bertil). Det är ett häfte med 23 sidor, som därutöver innehåller släktförteckningar över Örtendahlar och Sahlinare. Anteckningarna är delvis daterade, t ex 13. Febr. 1910. Första delen ägnas åt släkten Örtendahl. Sedan har hon samlat sina minnen kring olika gårdar: Mässvik, Seffle Herrgård, Uggleberg, Sund (i närheten av Säffle), Bäck (vid Byälven) Krokstad (vid Vänern), Westbro, Forsvik och Hammars fideikommiss. Därefter ett kort avsnitt om hennes far. Rubriken för beskrivningen av Carl Yngve och Marias bröllopsfest är: ”Vår resa till Svåger Yngve Sahlins bröllop med Maria Nordenfelt – i juni månad – 1857”. Axelines dotter Essie, g. Boeëthius, har gjort motsvarande ”Minnesanteckningar”, också de är renskrivna med maskin. En kopia ägs av Liza Boëthius. (Stavningen moderniserad för det mesta.) / H.B.