KARL YNGVE SAHLIN
AV
EUGÈNE SCHWARTZ
Den 5 mars 1904 gåvo medlemmar av Svenska humanistiska förbundet å Grand Hotel i Stockholm en middag för professor K. Y. Sahlin med anledning av hans föregående dag infallande 80-årsdag. Middagen bevistades bl. a. av universitetskanslern G. F. Gilljam samt flere universitetslärare, som var för sig bragte jubilaren sin hyllning. Av en bland talarne, rabbinen professor G. Klein, yttrades vid tillfället: När Gud vill ett folk väl, låter han dess store män länge leva; därmed bliva de levande föredömen för många generationer. Professor Sahlin vore ett sådant föredöme. Han hade alltid i sin vetenskapliga forskning, likt profeten Daniel, haft ”ett fönster öppet emot Jerusalem”. – Utan tvivel har Sahlin varit ett sådant föredöme för många generationer. Han har varit en föreningslänk mellan en stor tid, som varit och svunnit, och en annan stor tid, vars förebud vi gärna tro oss nu uppleva. Född under den lyftning i vår svenska odling, som utmärker vår litteraturs storhetstid under århundradets förra hälft, kommer han såsom yngling i personlig beröring med tidens främste man, Erik Gustav Geijer, mottager såsom student av honom undervisning och bevarar av hans personlighet ett livligt och outplånligt intryck samt blir lärjunge av och medarbetare med vårt lands ende systembildande filosof, Kristoffer Jakob Boström. Han genomlever såsom främste representant för en storslagen idealistisk spekulation en allt utom idealistisk och spekulativ tid, en period av baisse för ideella värden och överhuvud av avmattning i vårt nationella liv. När han omsider slutat sin mångåriga lärareverksamhet och flyttat från lärdomsstaden vid Fyris till Stockholm, mötes han av de första fläktarna av en ny tid, som vill även den ”eine Umwertung mancher Werte” i samma riktning som tiden för hans egen första utbildning. På samma gång som han säkerligen med sympati kan hälsa den gryende tiden, kan man måhända hos de unga, bland vilka denna tid isynnerhet varslas, påräkna förståelse för den vördade forskare, som redan givit en vetenskapligt fullödig form åt idéer, som nu tyckas vilja arbeta sig fram i liv, i konst, i vetenskap.
1.
Karl Yngve Sahlin föddes den 4 mars 1824 på Kristinedals bruk i Dalsland av en ansedd dalsländsk bruksägarsläkt. Fadern, brukspatronen Magnus Reinhold Sahlin, var en framstående man i sin ort, verksam kommunalman, en drivande kraft i kommunikationsväsendets förbättring. En rätt livfull teckning av såväl honom som hans maka, Kristina Magdalena Svinhufvud, föreligger i ett brev från 1840. Detta är skrivet av husets nyss anlände informator, en tjugofyraårig filosofie magister, F. A. Dahlgren, den sedermera fräjdade författaren av ”Värmländingarne” och ”Viser på varmlandske tongmåle”. Att döma av denna teckning har professor Sahlin i likhet med den store Geijer skäl att tacka Gud för de bästa föräldrar: Båda föräldrarna äro föremål för magister Dahlgrens entusiastiska lovord, men i främsta rummet prisas husets värdinna. Fru Sahlin, då moder åt nio barn, en väl korpulent dam på 43 år, med silverklingande stämma och ögon, som varit och ännu voro ”granna”, skildras i övrigt såsom ett fruntimmer med fin takt och ett harmoniskt väsende. Det fanns enligt vår sagesman ”intet sannt, gott och skönt”, för vilket hennes sinne ej var öppet. ”I hennes närhet är idel hälsa och hugsvalelse” — Brukspatron Sahlin är, enligt samma källa, en genompräktig karl ”med hjärta, men även med huvud”, ”god (hans egentliga fel — om detta annars är något fel — är, att han är för god), förekommande och hjärtinnerlig”. Han är humanistiskt bildad, berest, hade varit riksdagsman, hade vidsträckta affärsförbindelser och hade dymedelst skaffat sig ett rikligt förråd av erfarenhet och levnadsvishet.
Yngve, den andre i ordningen av fem bröder, är vid denna tid en sextonårig yngling och enligt brödernas informator, magister Dahlgren, ”något à la genie”. Han hade börjat sin skolgång i Karlstads skola, där lagt en fast grund för sina latinstudier, och vid fjorton års ålder inskrivits vida Uppsala katedralskola, från vars rektorsklass han på Dahlgrens råd avgick redan efter tre år — i st.f. de vanliga fyra åren—, varefter han (1841) avlade studentexamen.
Det nu följande decenniet sammanfaller med Sahlins studenttid. Hans mening hade varit att vida tidigare absolvera sin kandidatexamen för att kunna promoveras 1848, men en svårare ögonsjukdom, som vållade avbrott i hans studier och t.o.m. en termins frånvaro från universitetet, omintetgjorde denna plan. 1840-talet, under vilket hans studietid sålunda väsentligen inföll, utmärktes av en viss lyftning och livaktighet i studentlivet. En högre grad av nykterhet gjorde sig nu gällande, om man undantager decenniets sista år, då schweizeriväsendet höll sitt intåg i Uppsala. Juvenalernas kotteri kan icke sägas ha varit representativt för tidens uppsalastudenter. Skandinavismen, som redan före 40-talets ingång givit sig uttryck i studentmöten i Köpenhamn och Lund, ryckte nu uppsalastudenterna med sig. 1843 utsträcktes de danska studenternas gästbesök till Stockholm och Uppsala, tvänne år senare gjorde uppsalastudenter ett återbesök i Köpenhamn. Samtidigt med att detta närmande mellan Nordens studenter ägde rum, sökte man i Uppsala bringa till stånd en sammanslutning mellan studenter av olika landskapsföreningar. En ”Studentförening” kom till stånd, grundad på frivillig anslutning och uppdelad i ett slags sektioner för särskilda vetenskapliga fack, bland dem en filosofisk förening, i vilken Yngve Sahlin en tid var ordförande. 1848 kom en kommitté till stånd för att rådgöra om en mera effektiv sammanslutning och särskilt om nationsföreningarnas ställning inom den tilltänkta studentföreningen. Inom denna kommitté saknade icke de som i sammanslutningens intresse ville komma nationsföreningarna till livs eller åtminstone reducera deras självständighet till det minsta möjliga. För dessa föreningars tillvaro som självständiga korporationer inom den stora föreningen kämpade docenten Anton Sundberg (sedermera ärkebiskopen A. N. Sundberg) och Yngve Sahlin, då Värmlands nations kurator. Det var dessa senare strävanden, som avgingo med seger, och så fick Uppsala studentkår 1849 den organisation, som ännu i dag är i huvudsak densamma. 1852 ledde den nypromoverade filosofie magistern Yngve Sahlin såsom Uppsala studentkårs ordförande uppsalastudenternas färd till det nordiska studentmötet i Kristiania.
Vi ha sett någonstädes återgivas en gammal studentsägen, enligt vilken Sahlin under sina studentår skulle ha svärmat för vittgående samhällsreformer och ämnat efter vunnen grad gå ut — som folkskollärare. Vi kunna upplysa att allt detta är att hänföra till rena fantasier. Men väl var han under sin studenttid, såsom vi sett, en kamraternas förtroendeman, som tog verksam del i reformer på ett mera begränsat område, studentkårens omorganisation.
Vad studierna beträffar, tyckas 1840-talets studenter ävenledes ha ådagalagt en ökad livaktighet. Detta synes särskilt ha varit fallet med de filosofiska studierna, åt vilka ock Yngve Sahlin ägnade sitt huvudsakliga intresse. I den svenska filosofiens historia är 40-talet av mycket stor betydelse. Läsåret 1841-42 höll E. G. Geijer sina märkliga föreläsningar ”över människans historia”, då han framlade en historiens filosofi och på samma gång den djupsinnigaste och mest omfattande framställningen av sin filosofiska åskådning, som man skulle kunna karaktärisera såsom en personlighetens idealism. Samtidigt föreläste i filosofi Kristoffer Jakob Boström, som under decenniet skulle framställa sin personlighetsfilosofi i ett självständigt och helgjutet filosofiskt system. Såsom adjunkt i filosofi hade Boström under trettiotalets sista år hållit enskilda, mycket värderade föreläsningar i filosofiens historia; från 1840 höll han såsom tillförordnad och från 1842 såsom ordinarie professor offentliga föreläsningar. 1841 hade han utgivit sin märkliga avhandling ”Om religionens, vishetens och dygdens begrepp”. I trägna åhörare vann han snart varma anhängare. På 1840-talet kan han emellertid icke sägas ha absorberat de filosofiska intressena i Uppsala, såsom förhållandet blev under närmast följande decennier. Mycket intresse ägnades denna tid Hegels filosofi, som först på 1840-talet blev allmännare känd i Uppsala. Den filosofiskt intresserade ungdomen delade sig i partier och vid de övliga disputationerna på nationssalarna, liksom i dispyter på schweizerierna, diskuterades hegelianism och boströmianism. Till de unga, som vid denna tid omfattade hegelianismen, hörde den kände A. Nyblaeus. Hegelianismen hade vid denna tid ock ett organ i Intelligensbladet (1844-45), en litteraturtidning, som redigerades av adjunkten i filosofi F. G. Afzelius, docenten B. E. Malmström m.fl.
Sahlins studier rörde sig på ett rätt omfattande område. På den solida grund till klassisk bildning. som blivit lagd i skolan, byggdes vidare med studier i grekiska och latin, särskilt i det förstnämnda ämnet, i vilket han erhöll det högsta vitsordet i kandidatexamen, men dessutom studerades historia och estetik med intresse. I matematik åhörde han professor K. J. Malmstens föreläsningar. Men huvudintresset torde ha varit ägnat teoretisk och praktisk filosofi, i vilka ämnen han ock i sin kandidatexamen erhöll högsta vitsord. Läsåret 1841/42 hörde han såsom nybliven student Geijers föreläsningar ”över människans historia”. Till Geijers hus hade han ägt tillträde redan förut och hade sålunda tidigt kommit i personlig beröring med den då högt uppburne professorn. Boströms föreläsningar följde Sahlin så gott som oavbrutet under sin studietid. De tyska filosofernas skrifter, icke minst Kants och Hegels, studerades grundligt. Tidigt kände han sig dragen till den boströmska åskådningen. I Studentbladet, där han åtagit sig att vara recensent av filosofiska skrifter, anmälde han 1846 Boströms ”Satser om lag och lagstiftning”. Den kritik han underkastar skriften i fråga röjer visserligen en viss självständighet, men ingalunda någon opposition mot ”systemet”. Med nämnda blad, som för övrigt hade blott en ettårig tillvaro (1846), hade han från början frånsagt sig annan befattning än recensentens av filosofisk litteratur. Han kom likväl att något överskrida de fastställda gränserna för sitt medarbetarskap, dels för att kritisera en ganska hätsk uppsats av biskop Fahlcrantz med titel: ”C. J. L. Almqvist såsom författare i allmänhet och såsom teolog isynnerhet skärskådad”, dels genom att jämte August Sohlman (redaktör av Aftonbladet 1857-74) och Samuel Ödmann (redaktör av ”Fäderneslandet” 1865-98) utöva ledningen av Studentbladets redigering.
När Sahlin 1851 avlade filosofie kandidatexamen och samma år efter avlagt disputationsprov promoverades till filosofie magister, hade den boströmska eran tagit sin början i Uppsala. Professuren i teoretisk filosofi innehades då – sedan 1850 – av Sigurd Ribbing, en anhängare av Boström, som fortfarande innehade professuren i praktisk filosofi. Sahlins gradualavhandling, som utgjorde första delen av en större avhandling med titel: Har Hegel övervunnit dualismen?, var även den boströmiansk.
2.
Efter fullbordande av nämnda avhandling, med en andra och tredje del, utnämndes Sahlin 1853 till docent i teoretisk filosofi. Därmed började hans akademiska lärobana, som skulle föra honom till den mest representativa ställningen bland Sveriges samtliga universitetslärare. Utnämnd 1856 till adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi vid Lunds universitet, blev han 1862 professor i teoretisk filosofi därstädes men återbördades till Uppsala redan 1864, såsom Boströms efterträdare, då han utnämndes till professor i praktisk filosofi i Uppsala. Då 1876 den gamla ordningen upphörde för besättande av rektoratet, enligt vilken rektorsämbetet år för år gick i tur bland professorerna, övertog Sahlin såsom Uppsala universitets förste valde rector magnificus ledningen av universitetets angelägenheter, vilken han på grund av upprepade återval innehade till 1889, då han i enlighet med sina uttryckliga önskemål befriades från den maktpåliggande posten för att uteslutande ägna sina sista professorsår åt sin vetenskap och sin lärareverksamhet, vilken han nedlade först 1894, således vid 70 års ålder.
Vid den avskedsfest, som akademistaten 1894 gav för den avgående professorn, yttrade universitetets dåvarande rektor, professor Tore Fries, att Karl Yngve Sahlin så inskrivit sitt namn i universitetets utvecklingshistoria, att efter Olov Rudbeck d. ä. ingen universitetslärare kan med honom jämställas. Det var under Sahlins trettonåriga rektorat, som hans eminenta praktiska begåvning fick göra sig gällande. Universitetet undergick så i yttre som inre avseende en omdaning. Så smyckades Uppsala under hans tid med Nordens största och vackraste universitetsbyggnad. Äldre och nyare institutioner – särskilt medicinska och naturvetenskapliga – tillgodosågs med anslag, lokaler, vetenskapliga apparater och lärarekrafter, och den, som något känner förhållandena, vet vilken stor och oftast avgörande del Sahlin tog i arbetet på denna utveckling, genom vilken Uppsala universitet hävdat sin plats i spetsen för Nordens universitet. Sahlins praktiska läggning och särskilt hans administrativa förmåga gjorde honom synnerligen lämplig för den ledande ställning han såsom universitetets rektor intog. Det fordrades en icke ringa grad av klokhet, fasthet och humanitet för att i de kollegiala myndigheterna trots alla inom dem konkurrerande specialintressen och under en period av rik utveckling på flera områden leda denna universitetets utveckling på rätt spår. Icke blott av universitetets lärare rönte hans rektorat, såsom vi sett, ett ampelt erkännande. Även till den akademiska ungdomen, som han med sympati och förståelse omfattade, stod han i bästa förhållande.
Såsom föreläsare föreföll Sahlin mången åhörare väl abstrakt, särskilt yngre studenter och nybörjare i filosofiens studium. Det är också sannt att föreläsningarnas strängt logiska hållning och koncentrerade innehåll ställde rätt stora fordringar på åhörarnes förmåga av abstrakt tänkande. Men all filosofi, som vill göra skäl för namnet vetenskap, måste bliva i hög grad abstrakt. Den, som införes i filosofiens studium, måste således från början lära sig att handskas med abstrakta tankar. Sahlins föreläsningar följdes emellertid av en rätt talrik, trägen och trogen skara åhörare. Även mången åhörare, som icke blivit filosof av facket, räknar dessa föreläsningar till de värdefullaste, som universitetet haft att bjuda på. Denna uppskattning beror i icke ringa grad på deras solida, strängt vetenskapliga form, men ock naturligtvis på det djupa, värderika innehållet. Man måste beklaga att dessa föreläsningar – icke utgivits på trycket, då de innehöllo en närmare specificering av Boströms läror och en självständig utarbetning av detsamma i flere punkter, som icke behandlas i Sahlins i tryck föreliggande skrifter. Detta är exempelvis fallet med Sahlins religionsfilosofiska föreläsningar. – Såsom tentator utmärktes Sahlin för stor noggrannhet, men ock för en humanitet, som ej lämnad något oförökt för att framleta de ofta nog väl blygsamma resultaten av tentandens studier. Oaktat han hade mycket att skaffa med en grupp tentander – de s.k. preliminaristerna –, som näppeligen i gemen med större intresse tillägnat sig förelagt filosofiskt pensum, undgick han dock, i olikhet med en kollega i filosofi, beskyllningen för godtycklig stränghet.
En viktig sida i Sahlins lärareverksamhet är hans deltagande i de diskussioner, som anordnades för studenter, vilka ägnade sig åt filosofiens studium, särskilt inom den Filosofiska föreningen, som kom till stånd 1870. Först när en diskussion en stund fortgått och deltagarna tycktes ha presterat vad de för tillfället förmått, plägade Sahlin begära ordet. Efter att ha gått tillbaka så långt som nödigt var för att finna en även för hans motpart giltig sats såsom utgångspunkt, ledde han klart och säkert diskussionen med denne in på den väg, som förde till en lösning av den debatterade frågan. Särskilt i formellt avseende voro hans inlägg synnerligen instruktiva.
Sahlins verksamhet i Uppsala var emellertid icke inskränkt till universitetslivet och vad därmed stod i direkt samband. Bland annat tog han en verksam del i stiftandet av ”Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala”. Detta samfund, som 1889 började sin verksamhet med en donation av J. Westin såsom ekonomisk grundval och är vår enda mera fullständiga akademi för de humanistiska vetenskaperna, har tillkommit på Sahlins initiativ och kan sålunda sägas till väsentlig del vara hans verk.
Då Sahlin 1894 avgick från professuren i Uppsala, avslutades därmed, icke hans arbete för den högre bildningen. Under sin vistelse i Stockholm, där han haft sin bostad efter nämnda år, har han bland annat varit medlem av Stockholms högskolas styrelse och samma högskolas inspektor samt medlem av Direktionen över Stockholms stads undervisningsverk. Han var ock en av grundarne av ”Svenska humanistiska förbundet”, en sammanslutning av personer, som nitälska för den humanistiska bildningens höjande hos vårt folk, särskilt genom förbättring av skolundervisningen i de humanistiska läroämnena vid läroverk, där undervisning meddelas även i klassiska språk. I detta förbund är Sahlin allt fortfarande den ledande personen. Det är ock företrädesvis inom förbundets Stockholmsavdelning, som tillfälle beretts intresserade personer i huvudstaden att höra Sahlin såsom föreläsare i filosofi. Bland de föredrag han där hållit har till trycket befordrats ett, som behandlar ett pedagogiskt ämne, ”Språkundervisningen inom de humanistiska läroverken”, men i sammanhang därmed också för språkpsykologien principiella frågor.
3.
På flere sätt har, såsom vi sett, Sahlin arbetat i vår högre odlings tjänst. Av de insatser, som han gjort i denna odlings utveckling, har dock ingen säkerligen större betydelse än hans arbete på det filosofiska området. Hans betydelse såsom filosof sammanhänger åter på det närmaste med den boströmska filosofien. Vi vilja erinra om att Kristoffer Jakob Boström, vars filosofi sedan ett halvsekel tillbaka utövat stort inflytande på vårt folks andliga odling, är den ende svensk, som både utarbetat ett självständigt filosofiskt system och grundat en skola. Det är således genom honom som vår nation intagit en plats vid sidan av de stora kulturfolk, som kunna i nyare tid uppvisa självständiga tänkare, nämligen engelsmän, fransmän och tyskar. Om man bortser från Spinoza, holländsk jude, ha de övriga nyeuropeiska folkens spekulativa forskare varit övervägande receptiva. Boströms filosofi ansluter sig ock såsom en sista länk i den utvecklingskedja, som utgöres av Tysklands ”klassiska” filosofer: Kant, Fichte, Hegel och Herbart. Från de nämnda efterkantiska filosoferna skiljer den sig genom universaliteten i sin analys och därmed genom omfattningen av sitt innehåll. Filosofien skall ju giva en förklaring av den givna verkligheten ur en yttersta grund. Men det absoluta såsom grund för allt verkligt måste vara grund till såväl det goda som det sanna. Liksom Sokrates genom såväl etiska som kunskapsteoretiska undersökningar giver utgångspunkter för Platos filosofi, så inleder Kant en ny period icke blott med en teori för vetandet utan ock med en analys av pliktmedvetandet. Det är genom den sistnämnda Kant så att säga når högst, nämligen till en osinnlig verklighet. Kants etiska undersökningar ha hos ingen annan bland de efterkantiska stora filosoferna än Boström blivit fullföljda och kommit till sin rätt. Fichte, Schelling, Hegel och Herbart representera nästan alla mer eller mindre exklusivt fortgången från Kants teoretiska utgångspunkt. Genom sin personlighetsfilosofi, enligt vilken den sanna verkligheten är en osinnlig — andlig och evig — verklighet, ett levande helt av alltigenom personliga väsenden, blir det för Boström möjligt att vetenskapligt utveckla det bestående i Kants och schellingianen Schleiermachers etiska undersökningar. Den boströmska personlighetsfilosofien med sitt teistiska gudsbegrepp möjliggör ock en innehållsrik religionsfilosofi. Måhända kan man vara berättigad att i Boströms intresse för den praktiska filosofiens (etikens, rätts- och religionsfilosofiens) problem se ett säreget svenskt drag. Man torde ock ur nationell egendomlighet kunna förklara det välde hans åsikt haft på svenska spekulativa tänkare av betydenhet och på svenskt tänkesätt överhuvud. De mera framstående svenska tänkarne närmast före, samtidigt med och närmast efter Boström utgöras ju till största delen av filosofer, som företrädesvis sysslat med den praktiska filosofiens problem. Så Biberg, Grubbe, Sahlin, Nyblaeus, Leander. Under decennier, då spekulationen i utlandet avmattats eller undantränges av väsentligen empirisk forskning, särskilt empirisk psykologi, arbeta svenskar med spekulativa problem, och under det att ett mer eller mindre materialistiskt tänkesätt gör sig gällande hos den bildade allmänheten i utlandet, äger vårt land en aktningsvärd kontingent av universitetsbildade med ett idealistisk tänkesätt.
Bland Boströms lärjungar och medarbetare kan ingen med hänsyn till undersökningarnas omfattning och djup ställas över eller ens vid sidan av Sahlin, som efter Boströms bortgång också betraktats såsom boströmska skolans huvudman och i visst avseende ”en andre grundläggare”. Även han har ägnat sig åt den praktiska filosofien, i synnerhet etiken, dock icke uteslutande. I hans författarskap intager även den teoretiska filosofien ett rätt stort utrymme. En framstående plats bland Sahlins filosofiska skrifter intager en serie, som, på visst sätt inledd med hans gradual- och docentavhandling (1851, 53), kan anses tillhöra den del av den filosofiens propedevtik, vilken Sahlin benämner fenomenologi. Propedevtiken till filosofien i det hela har nämligen av Sahlin blivit på ett för honom eget sätt ordnad i vissa skilda discipliner, av vilka särskilt en av honom bearbetats, nämligen Fenomenologien, som uppvisar motsatserna och motsägelserna i ”denna värld» – fenomenvärlden – och hänvisningarna i densamma till en annan, den eviga och andliga verklighetens värld. Hit skulle man, som sagt, kunna hänföra den förutnämnda skriften Har Hegel övervunnit dualismen? (1851, 53), i vilken behandlas motsatsen i fenomenvärlden mellan tanken och tankens objekt. Hit hör avhandlingen Om grundmotsatsen i världen (1856), vilken behandlar motsatsen i fenomenvärlden mellan sinnlighet och förnuft, en märklig avhandling, om vilken Boström yttrat: ”avhandlingen om grundmotsatsen i universum, vilken hel och hållen är blott den rena metallen, och vilken jag flere gånger har genomläst blott för nöjet av formen och den genialiska tankeskärpan”, samt avhandlingarna Om motsatsen mellan subjekt och objekt (1858) och Om det inre och det yttre (1879). I avhandlingen Om världens relativitet (1889), som behandlar fenomenvärldens osjälvständighet och ofullständighet, visar förf. att man icke genom analys av endast fenomenvärlden såsom det relativa kan upptäcka väsendet. ”Den upptäckt”, säger Sahlin, ”människan behöver för att kunna komma till vetskap om väsendet eller det absoluta, är upptäckten av hennes egen inre värld, av det förnuftiga innehåll, i och genom vilket hon har ett inre liv och är person, icke blott i formell utan även i reell bemärkelse. – – Ju högre klarhet och ju större omfattning det inre livet hos henne vinner, desto mera lär hon sig att genomskåda det yttre och att däri se en uppenbarelse av det väsentliga och gudomliga”. Särskilt denna sista fenomenologiska undersökning, ur vilken det anförda citatet är lånat, får sitt komplement i en avhandling, som författades 1893,året närmast före Sahlins avgång från professuren, och som torde höra till hans allra förnämsta. Den bär titeln Det inre livet, och behandlar människans inre, förnuftiga liv i dess olika former.
Till filosofiens propedeutik kan man ock hänföra Om logikens uppgift (1882) och den av fackmän för sitt skarpsinne så prisade avhandlingen Om grundformerna i logiken (1888—84). Till propedevtiken kunna ock hänföras icke få avhandlingar eller recensioner, som behandla filosofiens historia, såsom Platos sedelära, stoiska högmodet, Geijers filosofi m.m. Bland dem torde särskilt böra framhållas avhandlingen Kants, Schleiermachers och Boströms etiska grundtankar (1877), i vilken uppvisas den boströmska etikens plats i filosofiens historia och på samma gång, i vilket avseende Boström gått utöver såväl Schleiermacher som Kant. Av samma år som föregående är avhandlingen Om subjektivt och objektivt betraktelsesätt i filosofien, som behandlar den allmänna filosofiens historia. Speciellt den moderna filosofiens historia behandlas från en viss synpunkt i avhandlingen Om brytningspunkten i vår tids filosofi (1888). Sedan förf. genomgått brytningspunkterna i närmast föregående århundradens filosofi, angives brytningspunkten i vår tids filosofi: världens relativitet. I denna punkt bryta sig å ena sidan den moderna psykologien och naturfilosofien mot å andra sidan Boströms personlighetsfilosofi. Denna avhandling kan sägas bilda en ingress till den förut omnämnda Om världens relativitet.
Till teoretisk filosofi och väl närmast — efter boströmsk terminologi — till antropologien torde få hänföras utom uppsatsen Om personlig. storhet, avhandlingarna Om naturens liv (1878), en naturförklaring från boströmiansk ståndpunkt, och Är det sköna rent? (1878), vars innehåll motsvarar vad man kallat en det skönas metafysik. – Ien recension hade förf. (1874) utrett förhållandet mellan ”Naturfilosofi och empirisk naturvetenskap”. ”Naturens liv” är en naturfilosofisk framställning. Han utgår från det motsägande, allmänna föreställningssättet att naturen, ehuru ett helt, är dels levande, dels livlös. Sedan påvisas att naturen är ett helt och att hon måste tillerkännas liv, men att livet i naturen ingenstädes förekommer utan inskränkning. Förf. upptager slutligen till prövning de viktigaste formerna av naturuppfattning för att utreda, huruvida någon av dem verkligen är i stånd att förklara denna motsats mellan livet i naturen och den livet hämmande kraft, som visar sig i allt kroppsligt. Blott den konsekventa idealismen kan giva förklaringen. Den inskränkning vi finna i naturens liv är blott fenomenell, d. v. s. den har sin grund i vår ofullkomliga uppfattning av det i sig oinskränkta och oändliga liv, som är Guds eget. – I avhandlingen ”Är det sköna rent?” behandlar förf. det mångfaldigt debatterade problemet om det skönas väsende. För människan ter sig det sköna i form av bild eller sinnligt förnimbar form och är alltså bundet vid något yttre, d. v. s. i någon mån behävtat med sin motsats. Då uppstår den frågan huruvida denna brist tillkommer det sköna blott genom den sinnliga form, i vilken det ter sig för oss, eller om den utgör en bestämning i det skönas väsende. Förf. kommer till det resultatet att de för det sköna nödvändiga och väsentliga bestämningarna tillkomma ej det för oss givna sköna i dess egenskap av något sinnligt, utan såvitt det är ett förnuftigt. – Till antropologien höra ock några avhandlingar som behandla för den praktiska filosofien propedevtiska frågor, såsom friheten eller människans viljeliv. De nämnas här nedan. Till historiens filosofi är att hänföra avhandlingen Vad är det högsta i historien (1881).
Den praktiska filosofiens område bearbetades av Sahlin genom en serie föreläsningar men ock genom ett rätt stort antal avhandlingar av betydenhet. En ingress till detta område utgör avhandlingen Om villkoren för möjligheten av praktisk filosofi (1855). En annan propedeutisk fråga av vikt för den praktiska filosofien behandlas i avhandlingen Om bestämningsgrunders valbarhet, vars innehåll dock egentligen bör hänföras till antropologien. Vad de särskilda praktiska disciplinerna beträffar, behandlas ett religionsfilosofiskt spörsmål i uppsatsen Om andlig frihet (offentliggjord i inbjudningsskriften för Uppsala universitets Luthersfest 1883); ett rättsfilosofiskt i avhandlingen Om ministrarna i den konstitutionella monarkien (1877); såväl rätts- som sedelära beröras i Några tankar om människan och samhället och avhandlingen Om positiv och negativ lagbestämdhet. Andra avhandlingar av praktiskt filosofiskt innehåll falla helt och hållet inom etikens gebit. Vi ha redan förut omnämnt den för uppfattningen av den boströmska etikens betydelse i etikens historia värdefulla avhandlingen om ”Kants, Schleiermachers och Boströms etiska grundtankar”. Den utveckling av etiken, som med Kants och Schleiermachers undersökningar såsom utgångspunkter föres vidare av Biberg och Boström, kan anses vara i viss mån slutförd genom en av Sahlin mest betydande avhandlingar, Om grundformerna i etiken (1869). I denna uppvisas det sedliga livets grundformer (den sedliga karaktären, sedelagen och det högsta goda; dygden, plikten och den goda seden), grunden för särskiljande av tvänne slags grundformer och av olika grundformer inom vartdera slaget samt de olika grundformernas förhållande till varandra. Sahlin har här utbytt den av Boström använda termen ”opus morale” mot ”den goda seden”. I en senare avhandling, Om den etiska seden (1897), har utförligt motiverats detta utbyte.
Rätt genomgripande har Sahlins bearbetning av den praktiska filosofien varit dels genom antropologiska undersökningar, som förutsättas för den praktiska filosofiens behandling, såsom undersökning av friheten eller människans viljeliv, dels genom undersökning av samhällets begrepp och ett fördjupande bestämmande av den praktiska filosofiens huvudbegrepp, religionens, sedlighetens och den juridiska rättens begrepp.
I och med de skrifter, som ovan omnämnts, har Sahlin givit boströmska filosofien på vissa områden, som av honom upparbetats, ett delvis nytt eller åtminstone rikare innehåll, på andra en närmare utveckling eller precision eller en större fördjupning; och han har på ena eller andra sättet i sina skrifter eller föreläsningar bearbetat skilda filosofiska discipliner: propedevtiken med dess underarter, metafysiken, den rationella antropologien, religions-, rätts- och sedeläran. Han har i enskilda fall gått sin egen – i vissa fall från Boströms något skiljaktiga väg. Strängt fasthållande systemets idealistiska och rationalistiska principer, är han således i alla händelser i förhållande till systemets grundläggare en fullt originell tänkare. Det har med anledning av denna Sahlins självständighet satts i fråga, huruvida icke han kan anses trots all överensstämmelse i grundåskådning ha skilt sig från Boström och boströmska skolan i mera väsentliga punkter. En sådan utbrytning ur skolan anses ju ha gjorts av de s.k. nyboströmianerna — professorerna Efraim Liljeqvist och E. O. Burman med hänsyn till deras sätt att fatta Boströms lära om enhet och mångfald hos Gud. Enligt deras uppfattning skulle mångfalden — således mångfalden av personer — tillhöra endast fenomenvärlden och vara utesluten från det absoluta väsendet. Och för denna uppfattning har man velat söka stöd i vissa Sahlins uttalanden, då han uppvisat nödvändigheten att fatta systemets begrepp i och för sig eller i betydelse av ett Väsendets formella attribut såsom innebärande fullkomlig harmoni utan motsats vare sig mellan enhet och mångfald eller inom mångfalden (Jfr avhandlingen Om världens relativitet I, 1889, sid. 17-18). Mot den nämnda s.k. nyboströmianska uppfattningen av Boströms åsikt opponerar sig emellertid bland andra Boströms lärjungar professor K. R. Geijer, som anser den ytterst leda till panteism. Vad beträffar Sahlins uppfattning, har lektor G. J. Keijser redan påpekat, att en tolkning i antydda riktning av Sahlins uppfattning är stridande mot Boströms av Sahlin uttryckligen accepterade åsikt att ”det icke finnes någon annan verklighet än personer” (Obs. pluralen) ”och deras bestämningar” (Se avhandlingen Om det inre livet, 1893). Sahlin vill icke heller själv vidkännas riktigheten av ifrågavarande tolkning av hans utredningar. I ett samtal med Sahlin rörande denna fråga ha vi nyligen hört honom framhålla nödvändigheten att tänka sig mångfald hos Väsendet i och för sig, såvida detta skall tilläggas attributet harmoni och samstämmighet. Utan mångfald ingen harmoni eller samstämmighet. Sahlin är också övertygad att han i berörda punkt alltid befunnit sig i full överensstämmelse med Boström.
Om Sahlin sålunda i metafysiken liksom på andra områden fullständigare eller noggrannare preciserat vissa moment, kan han således icke anses på detta område ha skilt sig från Boström. Inom den praktiska filosofien, särskilt inom samhällsläran, däremot förefinnas mellan Sahlins och Boströms åsikter verkliga skiljaktigheter, så i fråga om mångfalden av personliga väsen av högre ordning såsom ideella grunder till de i vår värld givna mänskliga samhällena (Se avh. Om människan och samhället, 1897), i fråga om distinktionen mellan publikt (rättssamhälle, stat) och privat samhälle (kommun, stånd, familj) (Se anförda avh., 1887, och avh. Om positiv och negativ lagbestämdhet, 1887), i fråga om företrädet av kommunal- eller ståndsrepresentation. Trots dessa divergenser måste Sahlin anses alltjämt stå på den boströmska samhällslärans grund. Angående Boströms lära om ministrarna i den konstitutionella monarkien yttrar Sahlin i sin ovan nämnda skrift om samma ämne: ”Efter vårt omdöme giver denna lära ett talande exempel på den noggrannhet varmed Boström sökt genomföra vad vi ovan sagt vara grundtanken i hela hans rättslära, nämligen all rätts självständighet och samstämmighet.” Detta yttrande förskriver sig från 1877, men vi ha ingen anledning förmoda att Sahlin icke senare velat vidhålla det samma.
Sahlins vetenskapliga skrifter ha i allmänhet formen av monografier över enskilda filosofiska spörsmål och begrepp och de framträda i jämförelsevis icke stora format, om man tager i betraktande innehållets djup och gedigenhet. Genom detta innehåll äga de ett beståndande värde för filosofisk forskning, och särskilt för den svenska filosofien utgöra de en ovärderlig litterär skatt. Trots detta innehåll, som ju berör människans högsta intressen, kunna de icke påräkna en särdeles stor läsekrets ens bland mera bildade. De dela denna lott med andra skrifter av strängt vetenskaplig hållning, i synnerhet om innehållet utgöres av abstrakta begreppsutredningar. Sahlins språkliga stil, som berömmes för ”renhet och klarhet”, torde särskilt genom sistnämnda egenskap fördelaktigt utmärka sig framför en och annan nu levande filosofisk skriftställares. Huru hans framställningssätt och stil, mot vilken senare man framhållit en viss ”hårdhet”, värdesättes av fackmän, kan belysas med följande uttalande av E. O. Burman, nu professor i praktisk filosofi i Uppsala. ”En vetenskaplig framställning”, säger Burman, ”förutsätter ett ansträngdare tankearbete, i den mån dess innehåll är abstrakt och sålunda avlägsnar sig från den vanliga uppfattningen. Den s.k. populära framställningen skiljer sig från den vetenskapliga därigenom, att hon enligt mönstret av en viss vetenskap grupperar framställningarna i ett givet bildat åskådningssätt, utan att likväl nå den nödvändighet och den verkliga insikt, som endast vetandet innebär. Om sålunda den populära framställningens lättfattlighet har sin grund däri, att hon icke utgöres av rena begrepp, så har hon icke vetenskaplig giltighet, när man på vetenskapen ställer den fordran att hon skall vara en verklig insikt. Om än framställningen hos prof. Sahlin i språkligt hänseende ej flyter så elegant som hos t. ex. Cartesius, tveka vi dock icke att ställa honom jämte Spinoza såsom mönster i fråga om en strängt vetenskaplig form” (Nordisk Tidskrift 1878, sid. 399).
Icke den minsta förtjänsten i Sahlins framställningssätt och stil är dess stora betydelse för värdesättningen av vår i eminent mening svenska filosofi — den boström-sahlinska — . Genom Sahlins skriftställeri ådagalägges att denna filosofi väl tål en strängt vetenskaplig behandlings klara ljus eller att den, till skillnad från andra filosofiska byggnader, i denna belysning bäst visar sin fasta och genialiska konstruktion. Den behöver icke något framställningens intressanta ljusdunkel eller några stilens omklädnader. Den är och vill vara vetenskap.
Sahlins skriftställeri, för såvitt det föreligger i tryck, tillhör en tiderymd av icke mindre än sextio år, sträckande sig från 1845, då tidningen Torgny med hans äldsta artikel utkom, till 1906, då man i en av Stockholms tidningar kunde läsa den till dato sista artikeln av honom. Utom mera strängt vetenskapliga skrifter har han nämligen skrivit åtskilligt av mera populär art, bl. a. minnesrunor i tidningar och rektorsprogram. Såsom prov på Sahlins populära stil hänvisa till de båda tidningsuppsatser om Boström, som finnas intagna i n:o IV av Boströmsförbundets skriftserie. Vi tillåta oss här nedan såsom ett tredje prov avtrycka några sidor ur Sahlins inbjudning till Uppsala universitets Runebergsfest 1878. Inbjudningsskriften innehåller den förut omnämnda märkliga avhandlingen Är det sköna rent?, vars publicerande sålunda föranleddes av nämnda fest. Det nedan meddelade utdraget innehåller ett uttalande om skaldekonsten i allmänhet och särskilt om J. L. Runebergs diktning.
”Huru snillrikt tänkt och glänsande framställt ett skaldeverk må vara, så har det dock icke blott genom den rikedom och den glans, som det sålunda erhållit, den makt, som fordras förr att intaga och bibehålla en plats bland de skaldekonstens ädlaste skatter och skilda tiders dyrbaraste egendom. En sådan makt kan icke givas åt ett verk av någon annan än den, som själv gripen av mänsklighetens egen goda ande förmår i ren och ädel bild på ett gripande sätt framställa något av det, som för mänskligheten i det hela är av väsentlig vikt och betydelse. Mellan dem, som förmått göra något sådant, finnes det i många avseenden stora olikheter. De olika sidorna och utvecklingsformerna av det mänskliga livet fordra ock för sin typiska framställning olika sinnesriktning och olika gåvor. Det är för mänskligheten av väsentlig vikt och betydelse, att under tider av försjunkenhet i det lägre livets njutningar och av fångenskap i det yttres bojor den sönderslitenhet och den träldom, som åtfölja ett sådant läge, med stor åskådlighet framställas. Såvida, som ingen tid är fri från faran att åtminstone närma sig till detta tillstånd, kan en levande skildring av detsamma få en mer eller mindre omedelbar betydelse för varje tid. Skildringen kan göras av en människa, som själv inom sig blivit upphöjd och frigjord, men djupt känner sin tids eller sitt folks nöd och skam, men hon kan även göras av en människa, som själv hör till de sjunkna och fångna, men är djupt gripen av sönderslitenhetens bitterhet och träldomens nesa. Icke blott den klagan, som förnämligast framgår av medlidande och manar till upprättelse och befrielse, utan även den, som tvingas fram av eget lidande och är ett nödrop, kan vara en röst ur mänsklighetens innersta djup och finna uttryck i bilder med i viss mån rena och ädla drag och med djup mening och betydelse. — Den energiska kraftens framträdande i strid med inre och yttre fientliga makter är ock en sida av det mänskliga livet, som det är av vikt för den bildade mänskligheten att få se skildrad i starka bilder. Det fordras en överlägset mäktig människoande för skildringen av hjältekraften i hennes höghet och väldighet, men tillika i den förblindelse och det övermod, som med henne kunna vara förbundna, och av de strider och de nederlag, genom vilka hon bringas till den självkännedom och den ödmjukhet, som fordras för att genom segern över sig själv komma till ädelhet. I sådana skildringar bryta sig ljus och mörker i starka skuggor och dagrar mot varandra. Men mänskligheten behöver ock bilder av ett mildare ljus och en fridfullare stämning. För att kunna framställa sådana bilder fordras att vara ett ljusets och fridens barn med ett sinne, som är nog rent och klart och ogrumlat för att i stillhet och med trohet återgiva de ädla dragen av människohjärtats renaste känslor och nog kärleksrikt och varmt för att icke genom sin kärlekslöshet och kyla beröva de livliga och varma känslorna livets färg och värma. Men den, som skall kunna i ljusa och fridfulla bilder, i stora och gripande drag fatta och meddela vad som hör till det bästa och ädlaste i människans hjärta och utgör det rätta livets källa, han måste i stort mått hava andens kraft. Utan denna få hans bilder icke den lyftning över det tillfälliga och den fullhet av liv och inre sanning och den kraftiga åskådlighet, som de behöva för att kunna tala till människor i mycket olikartade förhållanden och med mycket skilda tänkesätt och olika givna åskådningsformer och känslostämningar. Bland de skalder, som i högsta grad ägt hos sig förenade sinnets renhet och kärleksfullhet samt andens kraft, finna vi Runeberg. Hos sådana skalder sprider sig. från ljuset och friden i deras eget inre en mildrande och lugnande dager även över det sorguppfyllda och stormiga, som de hava att skildra, och av det hopp, som är oskiljaktigt från det fridfulla och starka sinnet, gives en utsikt över en skildrad hård tids betryck till en ljusare framtid, vars ”blomning sluten än i knopp skall mogna ur sitt tvång”, Men bland dem, åt vilka det är givet att genom bilder av sådan art förkunna frid på jorden, finnes det några, som med stämningens djup och känslans innerlighet icke kunnat förena den åskådliga formens klarhet och konstnärliga utbildning. Den styrka i det konstnärliga sinnet och den utbildade konstnärsfärdighet, som göra en sådan förening möjlig, funnas i högst ovanlig grad hos Runeberg. Därigenom var han en stor skald.”
_____________________
Sahlin hör till avundsvärda dödlige, som efter mångårigt och på mångfaldigt sätt krävande ansträngt arbete, kunnat vid hög ålder draga sig tillbaka med full hälsa och i sällsynt grad oförminskade själs- och kroppskrafter. Personer, som med honom haft beröring för ett trettio- eller fyrtiotal år sedan och de senare åren återknutit umgänget, torde av hans person icke erhålla något intryck, som strider mot det totalintryck minnet bevarat från forna tider. Man återfinner alla de i ögonen fallande dragen hos den verksamme professorn: verksamhetslusten, rörligheten och klarheten i tanken, talets gåfva, den älskvärda meddelsamheten i umgänget, inklusive den godmodiga humorn och det klingande skrattet, överhuvud kraft och spänstighet i själ och kropp. Och totalintrycket? En kärnsund, sällsamt harmoniskt begåvad och utvecklad personlighet. Man kommer att erinra sig magister Dahlgrens teckning av Sahlins föräldrar, men icke minst av fru Sahlin, och man kan — med användning av Dahlgrens ord om henne — säga: I hans närhet är Idel hälsa.
________________________
En av lektor G. J. Keijser gjord förteckning på professor Sahlins av trycket utgivna skrifter bifogas jämte angivande av skrifternas resp. tryckår. För detta bidrag får jag härmed hembära lektor Keijser mitt hjärtliga tack, liksom för råd och upplysningar samt för den beredvillighet, varmed han ur ”Boströmsbiblioteket” tillhandahållit brev och tryckta uppsatser, däribland av honom själv författade värderika uppsatser, som belysa Sahlins filosofi.
Förteckning
öfver
C. Y. Sahlins skrifter.
1845. Recension öfver Om rättigheten att kritisera Hegelska filosofien. (I tidningen Torgny N:o 29, 30).
1846. Anmälan af Boströms satser om lag och lagstiftning. (I Studentbladet N:o 15).
» Recension öfver C. E. Fahlcrantz Om C. J. L. Almqvist. (I Studentbladet N:o 20, 21).
1851, 53. Har Hegel öfvervunnit dualismen?
1855. Om vilkoren för möjligheten af praktisk filosofi.
1856. Hvilket läroämne bör vara lärdomsskolans hufvudämne? (I Väktaren N:o 35, 36).
» Om grundmotsatsen i världen. (I Nord. Univ. Tidskr.).
1857. Om det akademiska disputationsväsendet. (I Nord. Univ. Tidskr. för 1856, h. 4.).
1858. Om motsatsen mellan subjekt och objekt. (1 Nord. Univ. Tidskr.).
» Anmälan af Geijers föreläsningar öfver människans historia. (I Nord. Univ. Tidskr. för 1857 h. 4.).
1860. Minnesteckning II öfver Kristian Claëson. (I Skr. af Claëson).
1866. Christopher Jacob Boström. (I Upsala-Posten N:o 26, 27). I ny uppl. af förf. genomsedd, Smärre skrifter utgifna af Boströmsförbundet, N:o IV. 1909.
1867. Naturens förbannelse af Wikner, Recension. (I Sv. Litteratur-Tidskr. utg. af Nyblom).
1869. Om grundformerna i etiken. (I Ups. Univ. Årsskrift).
1870. Är den Boströmska filosofien eklektisk? (I Svensk Tidskr. utg. af Forssell).
1873. Svensk filosofi. (I Svensk Tidskr. utg. af Forssell).
1874. Naturfilosofi och empirisk naturvetenskap. (I Sv. Tidskr. utg. af Forssell).
1875. Öfverensstämmer Platos sedelära med kristendomens?
» Svensk filosofi. (I Sv. Tidskr. utg. af Forsell).
» Om det stoiska högmodet. (I Upsala Univ. Årsskrift).
» Anföranden vid Studentmötet 1875.
1877. Om ministrarna i den konstitutionella monarkien enligt Boströms statslära. (I Ups. Univ. Årsskr.).
» Om subjektivt och objektivt betraktelsesätt i filosofien. (I Upsala Univ. Årsskrift).
» Kants, Schleiermachers och Boströms etiska grundtankar. (I Upsala Univ. Årsskrift).
1878. Om naturens lif (I Upsala Univ. Årsskrift).
» Är det sköna rent? (I Uppsala Univ. Årsskrift).
» Om bestämningsgrunders valbarhet. (I Upsala Univ. Årsskrift).
1879. Om det inre och det yttre. (I Upsala Univ. Årsskrift).
1881. Hvad är det högsta i historien? (I Upsala Univ. Årsskrift).
1882. Om logikens uppgift. (I Upsala Univ. Årsskrift).
» Om personlig storhet. (1 Upsala Univ. Årsskrift).
1883. Förord till Spencer, Utvecklingsläran öfvers. af V. Pfeiff.
» Tal vid kyrkomötet, jämte motioner vid samma möte. (I kyrkomötets protokoll med bilagor).
» Om grundformerna i logiken. I. (I Upsala Univ. Årsskrift).
» Om andlig frihet. (I Upsala Univ. Årsskrift).
1884. Om grundformerna i logiken. II. (I Upsala Univ. Årsskrift).
1885. Om fosterlandskärleken. (I Upsala Univ. Årsskrift).
1887. Om positiv och negativ lagbestämdhet. (I Upsala Univ. Årsskrift).
» Några tankar om människan och samhället. (I Upsala Univ. Årsskrift).
» Inbjudningsskrift vid universitetsbyggnadens invigning: Och: Tal af Rektor (vid invigningen).
1888. Om brytningspunkten i vår tids filosofi. (I Upsala Univ. Årsskrift).
1889. Om världens relativitet. (I Upsala Univ. Årsskrift).
1893. Om det inre lifvet. (I Upsala Univ. Årsskrift).
1894. Om moralisk förpliktelse och tillåtelse. (Föreläsning. Refererad i Sv. Dagbladet 3 nov.).
1897. Om filosofiens metod enligt Boströms åsikt. (I festskriften till Boströms minne).
» Om den etiska seden. (I Hum. Vetenskapssamfundets i Upsala skrifter).
1899. Den tragiska konflikten i Sofokles’ Antigone. (I Vårt Land 25 jan.).
» Till Sigurd Ribbings minne. (I Stockholms Dagblad 26 febr.).
» Till Axel Nyblaeus’ minne. (I Stockholms Dagblad 5 mars).
1900. Om språkundervisning inom de humanistiska läroverken. (I Pedag. Tidskr.).
1906. Till Christofter Jacob Boströms minne. (I Stockholms Dagblad den 22 mars). I ny upplaga af förf. genomsedd, Smärre skrifter utgifna af Boströmsförbundet. N:o IV. 1909.
__________________ G. J. K.