PÅ S:TA KATHARINASTIFTELSEN DEN 21 OKTOBER 2006
Vår släktförening kan räkna sitt ursprung från den 19 september 1942 och det var då eg. en försenad 80-årsfest för Enar Sahlin. Sedan anordnades släktfester vart femte år och de kallades från början ”kusinmöten”, eftersom det i första hand var CYs barnbarn, ”kusinerna” som fick tillfälle att träffas. Först 1994 bildades en formell ”släktförening för ättlingar till Carl Yngve och Maria Sahlin”, och nu har generationsringarna vidgats med flera varv.
När vi nu möttes i S:ta Katharinastiftelsens lokaler var det i hägnet av den näst yngsta av dessa kusiner Margit (Enardotter) Sahlin – bara Gunnar (Kristoferson) Sahlin var några månader yngre -, men alla ”kusinerna” är nu borta. Och bland de drygt 60 deltagarna var spridningen stor både när det gäller placeringar i släktträdets alla grenar och kvistar, enligt den nyligen tryckta och distribuerade släktförteckningen, och när det gäller åldern – från 86 år till några månader. Glädjande många tillhörde faktiskt den yngsta generationen!
Vi började med att föreningen bjöd på kaffe med dopp i de trevliga salongerna och surret var snart intensivt. Så småningom samlades vi i samlingssalen en trappa ner och ordförande Olle S hälsade oss välkomna och lämnade ordet till den Mauritz S, som kallar sig Mauritz IV (Mauritz VI är född 2002). Han berättade elegant och för den tekniskt och ekonomiskt obevandrade mycket pedagogiskt om Christopher (I) som köpte stora delar av Dalsland (i stor utsträckning för lånade pengar) och drev tackjärnsbruk och brännvinsbränning, så att han kunde lämna ett rikt arv. De tre döttrarna fick ut sina delar, delvis genom att deras bror, Mauritz I, köpte ut dem. Det var nu han som skulle lotsa det mångsidiga företaget genom brukskriserna och som dessutom verkade som riksdagsman och som fick ge understöd till en rad släktingar. Hans åtta vuxna barn fick dela på det överskott han ändå lyckades rädda, men sonen Christoffer (II) hade föga framgång som den siste kvarvarande, envise, tackjärnsbrukaren i Dalsland. När han till sist övergick till pappersproduktion var det för sent och hans ekonomiska svårigheter drabbade även brodern Carl-Yngve.
Nu var det inte bara herrar Sahlin som Mauritz berättade om, utan han lyfte även fram vilken betydelse hustrurna haft, t ex Agneta Bratt, Christophers (I) farfars mor, som levde 1669-1742 och som var drivande i järnbruksrörelsen i Brattfors, och Anna Lisa Reinholdsson, Christophers (I) hustru, som ledde den inkomstbringande brännvinsbränningen.
Den som vill veta mer om denna industrihistoria och dessa – och många fler – spännande personer hänvisas till Mauritz IV:s bok ”Brukspatronerna Sahlin på Dal”, som släktföreningen fått förmånen att vara förläggare för.
Vi tackade Mauritz för hans föredrag, illustrerat med många trevliga bilder, precis som hans bok. Så skildes vi, uppbyggda av stolthet över våra förfäder och med förhoppningen att träffas igen på nästa släktträff – om inte förr så kanske på en resa till ”våra” dalsländska bruk 2009!
Erland Bohlin