[pdf link=”http://www.sahlinska.se/pdf-filer/moten_kronikor4.pdf”]Ladda ner pdf-dokument[/pdf]
(föredrag av O. Mauritz Sahlin vid ett Sahlinskt släktmöte å Värmlands nation i Uppsala den 23 maj 1964)
Det fordomtima litet avlägsna, litet svåråtkomliga och mycket mycket fattiga Dalsland visade sig under 1800-talet vara en osedvanligt givande grogrund för framstående filosofer. Inom några decennier föddes där C. Y. Sahlin (CYS), Pontus Wikner och Vitalis Norström, alla Boströmianer, alla med religionsfilosofien som främsta intressesfär; men det blev också religionsfrågorna som kom att skilja dem åt, och CYS blev den enda av dem som vid fullmogen ålder fasthöll vid Boströmianismen, och blev sedermera dess främste målsman.
Det gammaldags religiösa inslaget på Dal, där långt fram i tiden allt folket stannade upp, barhuvat, när den dagliga tidegärden ringde vesper kl 6 om aftonen, hade satt sin trosvissa prägel på de strävsamma dalborna, de må ha bott på slätterna i söder eller i de s.k. Markerna i norr. Det var också i denna bygd som Anders Fryxell föddes och upplevde sina barndomsår – han var prostson från Edsleskog en knapp mil norr om Tösse och nästan jämnårig med CYS:s far Mauritz Sahlin -, och i närvarande tid räknas också Torgny Segerstedt som god dalslänning och har själv sagt sig synas gå i CYS:s fotspår, professor i filosofi, först i Lund och sedan i Uppsala samt mångårig Rector magnificus.
Värmlandssläkten Sahlin upplevde omkring 100 aktiva år i Dalsland; där var först Christopher I på V:a Vitlanda, som inflyttade dit 1798 efter att 1792 ha inköpt Dals Bergssocietets tidigare bruks- och egendomskomplex, därefter Mauritz, Brukspatron på Kristinedal, och slutligen Christofer II, under vars brukspatrontid de olika bruken och gårdarna slutavvecklades, definitivt år 1900. Även den Sahlinska brukspatrontiden i Värmland hade omfattat tre generationer, varför den sammanlagda Sahlinska brukstiden blev 200 år.
Bergsfogden Anders Sahlin, död 1698, har hittills räknats som släktens stamfar, men numera kan nog ledas i bevis, att släkten Sahlin, med namnformen Salinus under nästan hela 1600-talet utövade läkarkonsten i Stockholm, först av dem den Danzigerfödde Balthasar Salinus; Kungl. livkirurg m. m. och död 1660; och är det nu så, att släkten skall ha sitt svenska ursprung i Stockholm, så är det nog förnuftigt att ha litet tyskt påbrå i det sammanhanget, ty ännu in på 1600-talet fortfor svenskarnas klagan på att i Stockholm alla stadens tjänster voro så besatta med tyskar att för en svensk föga återstod, om han ej ville bli bödel eller dödgrävare.
Balthasar Salinus hade många barn bl. a. Carl och Baltzar, båda livkirurger (hovbarberare) hos Änkedrottning Hedvig Eleonora och direktörer i Barberar-Ämbetet, samt Gustavus, f. 1643, som blev landskamrer i Örebro, och som var far till vår Anders Sahlin. Denne Gustaf Salin, som var sjuklig och framlevde halva livet i betryckta omständigheter hade kanske redan i dopet i Tyska Kyrkan i Stockholm den 11 februari 1643 fått ut sitt goda i livet: hans faddrar voro nämligen, hör och häpna och huk er alla värmlänningar: Riksdrotsen greve Per Brahe, fältmarskalkarna Gustaf Horn och Herman Wrangel, Herr Gustaf Gustafsson (G II A:s naturlige son med Margareta Slots), Herr Johan Kruse, Fru Beata Oxenstierna och Fröken Christina Gyllenstierna.
1600-talets Stockholm blev så utbytt mot 1700-talets Brattfors och Filipstad, och slutligen Vitlanda-Kristinedal under 1800-talet.
Det var alltså på Kristinedal, som intill 1840 hette Stenarsby, som CYS föddes som andre son till Stina och Mauritz Sahlin den 4 mars 1824, och fick dopnamnen Carl och Yngve, Carl säkerligen efter landets konung och Yngve för att tillfredsställa tidens götiska smak. Om nu det gamla isländska Yngvenamnet i Sverige i hedniska tider knappast var ett namn, utan mer en heders- eller rentav kungatitel, då må också den gamla Upplandslagens ”Varder han god konung då låte Gud honom länge leva” få anses giltig här, ty Yngve Sahlins tid blev utmätt till 93 år, och hans gärning var förvisso god.
Goda féer slösade också sina gåvor vid hans vagga, förutom med hälsa och krafter, arbetsamhet, pliktkänsla och kärlek till bygd och land, så begåvades han med ett klart intellekt, skärpa i tankegången, framstående talekonst och en djupt etisk livsuppfattning.
Brukspatronparet Mauritz Sahlin och Stina Svinhufvud hade bott så gott som granngårds ända från barnaåren, men det tog väl sin tid innan det ”tände”, och först 1822, vid 32 resp. 25 år, blevo de vigda i Åmål av prosten Anders Hammargren, som senare döpte många av deras barn; efter det fjärde gossebarnet i följd Hugo, så skrev den glade prosten ”tänk också på mina gossar med en eller annan flicka”, och redan vid den andra flickan Wendela fick herr Solon Hammargren vara ett ungdomligt dopvittne, dock utan avsedd påföljd. Den andre brodern Tullius blev för sin del åtsidoställd, då Magister Dahlgren blev informator på Kristinedal sommaren 1840, så han, Tullius, fick nöja sig med att senare i livet bli läspräst i Karlskoga åt sin nièce Selma Lagerlöf.
De fyra gossarna Sahlin, Christoffer, Yngve, Axel och Hugo, följdes av fyra flickor, Hilma, Wendela, Emma och Selma – en bror Robert dog vid 10 års ålder -; Hilma Kjellson och Wendela Bäärnhielm dogo båda tidigt, på 1850-talet, och i det sammanhanget kanske bör omtalas, att Hilmas man, Joh. Fr. (Janne) Kjellson på Hofmantorp, var så fästad vid Kristinedalarna att fyra av hans barn i andra giftet fingo namn efter Hilmas syskon Wendela, Yngve, Emma och Christoffer. Emma och Selma Sahlin förblevo ogifta, trots ett eller annat tillbud, Emma blev kvar på Dal hos brodern Christoffer, där stor syskonkärlek rådde, under det Selma mer höll sig till brodern Yngve, både i Lund och Uppsala. ”Emma stanna hemma” är en bra minnesregel för de båda systrarnas livsöde, eller kanske bättre ”Borta bra men Emma bäst”, d.v.s. ”Selma bra men Emma bäst” och bäst var hon i vart fall å huvudets vägnar; CYS brukade också säga, att hans studiekamrat Emma var en både lärdare och skarpsinnigare tänkare än han själv.
Alla de fyra gossarna Sahlin började 1833 sin skolgång i Karlstads lärdomsskola – före 1820 kallades den Trivialskolan – under privat uppsikt av Magister Pelle Wigelius, som tidigare under något år varit informator på Kristinedal. Gossarna, eller skolpiltarna för att begagna rätt ord, voro då 7-11 år och trivdes väl knappast i sta’n med de torftigaste lärarkrafter, pennalism och allmän nedbusning. Det sägs också att det var på Geijers inrådan, som hela skaran hösten 1838 flyttades till Uppsala och dess berömda katedralskola. Och Geijer visste nog vad han talade om, ty dels hade han själv i 4 år gått i skola i Karlstad och bodde förresten då hela tiden hos Stina Sahlins moster Ulla Fryxell – ett ampert fruntimmer – dels ock att Geijer just då, 1838, höll på med sina många kritiska artiklar i läroverksfrågan.
Vid ankomsten till Uppsala – fortfarande under Wigelius’ ledarskap – gällde också första visiten familjen Geijer, varom Wigelius rapporterar till Kristinedal: ”Professorn tycktes fryntlig men yttrade ej många ord, Professorskan frågade däremot mycket efter Wermland och Dal och talade med värma om förra sommaren, som de där tillbragte. Mamsell Agnes tycktes vara en så förnäm dam, att hon svårligen skulle nedlåta sig att tala med så simpelt folk som vi.” Jaja, Geijers dotter var då bara 14 år, jämnårig med CYS, och hon fick nog många tillfällen att senare i livet som landshövdingska på Uppsala slott få säga älskvärdheter till rector magnificus CYS, och vice versa.
Den uråldriga Katedralskolan i Uppsala hade något ombildats 1831 och var nu 12-årig, av vilka de 4 sista kallades Rektorsklassen, som alltså motsvarade ett vanligt gymnasium. CYS och Christofer kom 1838 in i lägsta rektorsklassen, inferiorklassen, som nr 13 och 17 i en klass på 17, men redan följande hösttermin satt CYS primus. Tredje läsåret var CYS primus ej blott i klassen utan i hela skolan, enär det ej fanns nån superiorklass det året. Att sitta primus var påfrestande och ansvarsfullt, han representerade hela elevkåren inför rektor och eforus, han läste som oftast söndagspredikan för kamraterna och var i allt den tongivande inom skolan.
Christoffer lämnade skolan vid nyår 1841 och tog studenten som privatist i december det året. Farfar däremot avlade sin studentexamen vid Universitetet den 12 juni 1841 – han hoppade över sista skolklassen, och det förklarar måhända Fredreck på Ransätts kondition på Kristinedal sommaren förut – och han berättade gärna själv på äldre dar om den dagen, ungefär så här: ”Slutade Katedralskolan kl. 12, gick upp i studentexamen kl. 2, och kl. 9 var det gjort”. Just det där ”kl. 9 var det gjort” blev sen en slogan i vår familj, när någonting klarats flott och i flygande fläng.
I studenten inhöstade CYS 11 poäng – 6 fordrades, och bland 130 abiturienter kom han på delad sjätte plats, enligt nuvarande terminologi – med Laudatur i grekiska, AB i latin, levande språk och filosofi, i vilket sista ämne lärofadern Christopher Jacob Boström själv var examinatorn, och som f. ö. höjde skolbetyget Försvarlig till AB.
Men studentexamen då var ingen festexamen med vita mössan – den uppfanns först till studentmötet 1845, ej heller Studentsången – den komponerades 1852 och sjöngs första gången i mars på Carolinasalen under jubel och kunglig glans; men redan i september samma år begrät svenska folket den avgudade Prins Gustafs bortgång. Och på studentexamensdagen var det ej heller brukligt med blommor och bladder, utan var och en knogade väl hem till sitt, lycklig och glad och vid pass 17 år.
Vid denna tid måste en fil. stud. under det sista studieåret tenteras och examineras i fakultetens alla ämnen, sammanlagt 14, tillhörande de 7 fria konsterna eller de världsliga muserna, för att nå fil. kanden. Det där brukade ta 7-8 år – den eviga ungdomens år förstås – och farfar Yngve ställde nu in sig på att bli fil. kand., disputera och promoveras till Phil. Magister på våren 1848, som var promotionsår, vilket inföll vart tredje år. Allt hade väl också gått lyckligt om ej en besvärande ögonsjukdom sinkade honom så att han t.o.m. var helt borta från Uppsala just nyckelterminen våren 1848. Genom denna beklagliga frånvaro klarade han sig dock ifrån alla spektakel i Uppsala med studententusiasmen för de blödande danskarna, buller och bång på Gillet och frivillig exercis på Polacksbacken. Hösten 1848 var farfar tillbaka i Uppsala, nybliven kurator i Värmlands nation och som sådan även ledamot av kuratorskonventet, vars valda ordförande var betitlad curator curatorum; kuratorn i Stockholms nation var f. ö. självskriven sådan till mitten av 1830-talet. 1849 bildades så Uppsala studentkår, där farfar var ordförande 1852 och 1854.
Emellertid hade farfar fortfarande 1848 besvärligheter med sitt öga – det lär ha varit något blodkärlskrångel i vänstra ögat, vars ögonlock också förblev halvslutet livet ut; det var naturligtvis därför som han ibland karrikerades som guden Oden. År 1851 blev CYS färdig med sin fil. kand., som han absolverade den 31 mars med laudatur i de båda filosofierna och i grekiska samt AB i bl. a. latin. Bland examinatorerna var B. E. Malmström, Gubben Sved (Professor Svedelius), Sigurd Ribbing, Boström, Elias Fries och ”lille Schröder”, en förnämlig samling Uppsalakoryféer.
CYS magisteravhandling (det hette inte doktors- förrän 1862) rörde sig om filosofen Hegel, men redan tidigt i Uppsala hade CYS skrivit hem att han hade svårt att förstå Hegel, och nu misstänker jag att mången nog hade besvärligt att förstå vad CYS egentligen skrev om denne Hegel; CYS filosofiska skrifter ansågs nämligen ha varit mönster i koncentrerade abstrakter och så ordknappa, i fullt euklidesisk stil, att t. o. m. Boström förklarade, att han, för att lättare kunna följa de Sahlinska skrifterna, först gluttade i slutet för att se efter vart författaren egentligen ville komma. Men om klarheten i tanke och skrift därom voro alla ense och hans lärargärning födde väl hos många lärjungar förmågan till följdriktigt logiskt tänkande.
Nåväl, CYS magisteravhandling hette ”Har Hegel övervunnit dualismen?” och svaret blev, överraskande nog – nu gluttar vi i slutet – att avhandlingen utgjorde ett talande bevis för omöjligheten att med Hegels åsikter övervinna dualismen. Disputationen ägde rum den 14 juni 1851 under Sigurd Ribbings presidium och betyget blev a i avseende på författandet och A i avseende på försvaret. Avhandlingen var dedicerad till ”De Huldaste Föräldrar med kärlek och tacksamhet av Yngve” och till ”Höglärde Herr Magister P. O. Wigelius med tacksam hågkomst av mångårig ledning. Författaren”. CYS hade själv skrivit sin gradualavhandling, men ofta nog fram till 1852 var det annars någon vetenskapande universitetslärare som skrev avhandlingarna och lät någon student stå för både innehåll och tryckning. Vid disputationen presiderade då den rätta författaren och svarade på opponenternas frågor, men kandidaten-respondenten teg mest och fick sin lagerkrans. Gubben Sved satt exempelvis preses 66 gånger under sin 9-åriga docenttid, fick alltså ungefär lika många avhandlingar gratis tryckta samt stol nr 7 i Svenska Akademien. CYS besteg så Parnassen den 16 juni 1851, 27 år gammal, en av dagens 95 promovendi, en årskull som gått till memoarhistorien som omättlig i att fira sin examen, och den högt lysande promotionsbalen i Carolinasalens förtrollande ljushav kunde i elegans och utsökta toiletter tävla med de förnämsta av huvudstadens baler, skrev en dåtida societetsreporter.
Till och med 1860 promoverades fil.kanderna till magistrar och ännu på 1850-talet utstyrdes promovendi med alla historiska attribut: doktorsvärja och doktorsbok, en dammgömma som smälldes ihop för att markera slutet på minnesplugget och början till den egna tankens lyftning, samt med miniatyrhatt, dygdens och frihetens symbol. Den riktiga veckade hatten var då förbehållen de andra tre fakulteterna och fil.kanderna – promovendi bekransades liksom nu med Apollons lager, mottogo trohetens gyllene ring liksom ock diplomet – värdighetsbeviset på pergament. Sedan primus på latin besvarat ”Magisterfrågan” och därmed visat ”prov på snille” harangerades damerna och andra gäster på det artigaste av ultimus, tvåan. Det var så att säga snillet och smaken som för ett ögonblick flyttade över från Svenska Akademien till Uppsala Akademi.
Med en fortsättning på sin gradualavhandling om Hegel och dualismen disputerade CYS för docentur i december 1852 – han blev ett halvår försenad på grund av studenttåget till Christiania på försommaren, för vars 300 sjungande och gungande resenärer han basade och var ordförande. Han utnämndes som beräknat på sommaren 1853 till en oavlönad docentur i teoretisk filosofi under Ribbing, som var tämligen ny både som professor och som Inspektor för Värmlands nation, smålänning som han var, vilka båda platser han blockerade i runt 35 år. Som Ribbing emellertid många och långa gånger var borta från Uppsala i riksdags- och kommittéuppdrag tjänstgjorde CYS flerfaldiga terminer som Proinspektor för Värmlands nation och efterträdde slutligen Ribbing som Inspektor 1885-1894.
”Med den vittberömda Philosofiska fakultetens samtycke” lät CYS den 24 febr. 1855 offentligen granska ännu en akademisk avhandling och sökte samma år den teoretiska professuren i Lund, kom på 3:dje förslagsrummet men blev ej utnämnd. I stället blev han i december 1856 adjunkt i båda filosofierna i Lund, dit han flyttade vid nyår 1857. Adjunkt var då detsamma som den senare titeln e. o. Professor (1877), alltså förmer än docent.
I det här sammanhanget kanske jag får ange för oss här närvarande filosofiska analfabeter, som väl tycker att filosofiens tankegångar är vilsegångar, att den teoretiska filosofien gäller logiken och metafysiken under det att den praktiska filosofien sysslar med etik och politik. Dessa definitioner voro då för tiden så pass officiella att när farfar 1864 efterträdde Boström som professor i praktisk filosofi så beklädde han professuren i Etik och Politik. Boströms praktiska filosofi var annars i klartext ”läran om friheten, dygden och staten” – den befrämjade kungamakten och bekämpade helvetesläran.
Såväl Uppsala som Lund hade vid denna tidpunkt ca 8.000 innevånare, Uppsala med 1.000 studenter och 90 lärare, Lund med 350 studenter och 60 lärare, Uppsala en isolerad småstadsidyll, Lund en ”akademisk bondby” enligt Tegnérs terminologi ännu på 1830-talet. Men ”jernbanan” kom till Lund i december 1856 och till Uppsala 10 år senare, 1866, och sen blev det annat av i tillväxten, så idag, 100 år senare, är Uppsala med sina 80.000 innevånare dubbelt större än Lund.
Men det var naturligtvis inte lätt att vara småstad på 1850-talet, att vara servicestation för den kringliggande landsbygden, ingen stenläggning, ingen gas ens, bara en eller annan tranlampa som gatlykta – Lund hade 46 st. 1856 – och en krog i vart l0:e hus, men dessutom fanns ju värdshus samt spritförsäljning i de flesta köpmansbodarna. Och inom stadens hank och stör ägde stadsbönderna just då 300 hästar, 400 kossor och 550 svin, en förvisso skön mölja i gator och gränder.
Det är klart att det rått en viss schism mellan universiteten i Uppsala och Lund, speciellt kanske i gångna tider, och alldeles speciellt i Lund omkring 1860, då en hel del uppsaliensare, bland dem alltså farfar, kommit till Lund. Det ansågs, enligt Gottfrid Billings Levnadsminnen, att uppsaliensare voro skrytsamt övermodiga och lundensarna fyllda av kritiserande avund, uppsaliensarna tyckte det var en vacker gärning att lyckliggöra Lund med uppsaliensisk vishet, och Lund fann det helt naturligt att ”all strunt flyter neråt”. Farfar deltog förstås med liv och lust i detta kiv på högnivå, och Billing mindes CYS som ”den store filosofen och den stridbare partimannen”. Då var farfar 35 år och Billing i 20-årsåldern.
Farfar Yngve förlovade sig på sensommaren 1855 i ljus optimism att snart bli professor i Lund – 2.000 Rdr Bco per år – och med pappa Mauritz’ löfte om skuldfrihet från Uppsala, men professuren gick om intet och pappa Mauritz dog i mars 1856, så bröllopet med sin kära kunde han fira först i juni 1857.
Hans äkta maka var Maria Nordenfelt, dotter till Landshövdingen i Blekinge Enar Nordenfelt och och Maria Waern, av samma Waernsläkt som hade djupa rötter på Dal. Bröllopet ägde rum på överstebostället i. Granbäck utanför Jonköping, varifrån Enar Nordenfelt just skulle bryta upp för flyttningen till Karlskrona. Maria Waern hann emellertid knappast installera sig i Karlskrona förrän hon skördades av döden – hennes klena lungor tålde ej vid det starka havsklimatet – givetvis ett hårt slag för Maria Sahlin, som väl hoppats på täta kontakter Lund – Karlskrona. Enar Nordenfelt, äldste bror bland 12 syskon, var vad man kallar en friskus, alltid i första ledet. Han var göt liksom kusinen stamgöten Olof Nordenfelt på Björneborg, han var med i Danmark 1848 och var heroiskt aktiv mot koleran i Jönköping 1853. Det är också värt att nämnas att Enar Nordenfelt stod i spetsen för 6 Nordenfeltar som på Riddarhuset röstade ”ja” för representationsreformen den 7 december 1865, och han var lycklig och stolt när han senare invaldes i den första Första Kammaren. Men mågen CYS, boströmianen, var förvisso inte med bland de 39 universitetslärare och -ämbetsmän i Uppsala, som den 16 november publicerade en opinionsyttring för reformen; den var meningen som en gensaga på det gängse talet att ”tankens och vetandets höjder” voro motståndare till en representationsförändring, ett förståeligt tal efter ett grovt inläggsövertramp av motståndsmannen Boström.
Farfar och farmor – det faller sig faktiskt ganska främmande att kalla henne farmor, eftersom vi varken sågo henne eller hörde henne omtalas, ty det Sahlinska tysthetsbudet i hjärtefrågor tiger ständigt still – de bodde alltså i Lund i sju år, där de sex första barnen föddes, tvillingarna 1863, och i Uppsala tillökades familjen med Olof 1865 och Torsten 1869, en månad före moderns bortgång den 22 maj. Maria Sahlins gudsfruktan och älsklighet blev särmärkena i hennes eftermälen, och CYS:s närmaste vän i Lund, professor Gustaf Ljunggren karakteriserade henne i sorgebrevet till farfar: ”– detta älskliga väsende, denna så goda, så kloka, så sant kvinnliga. Man kunde icke känna henne utan att hålla av henne, och jag vet ingen av mina vänners hustrur, som jag högre värdesatt än henne”. Det har också omvittnats att farfar tog starka intryck av hennes blida väsen, liksom av hennes för tidiga bortgång och av alla omsorger kring de åtta barnen och deras uppfostran, vilket av alla prisats som i hög grad berömvärt (detta är Billings ord), och av dessa lovord faller väl många på Helenas och Pernillas lott, de två vänfasta trotjänarinnorna som vi äldre ju känna så väl och själva ha varmt uppskattat.
Familjen CYS kom alltså till Uppsala 1864 för exakt 100 år sedan. Farfar var då jämnt 40 år, hade tidigare upplevt Uppsala i näranog 20 år och kunde nu se framåt på vidare 30 tjänsteår vid Universitetet. Uppsala var då bokstavligen för honom en ”minnenas och förhoppningarnas stad”, i all synnerhet som Riksens ständer året förut slutgiltigt bestämt sig för att inte flytta Uppsala universitet till Stockholm, ej ens den medicinska fakulteten, ett besked som blev ett första embryo till Stockholms Högskola, numera universitet.
Det romantiskt knoppande och blomstrande Uppsala på 1840-talet, gluntarnas och prinsarnas Uppsala, hade så småningom vissnat ned i 60-talets punschångor och cigarros, den politiska studentskandinavismen var ömkligen omkommen just 1864, och många av de hävdvunna studenttraditionerna hade försvunnit genom 1852 års statuter. Stormsvalorna Strindberg och af Geijerstam anlände på 1870-talet och skrev sina förargligheter om ett stockkonservativt Uppsala, om småpetiga professorer och om ”nattståndna studentkotterier” med förlegade ideal; men först på 1880-talet började den verkliga fåglalåten – både rovfåglar och olyckskorpar svävade och skriade över staden, de kommo med vinden från Brandes’ , Ibsens och Björnsons tankesfärer. Knut Wicksells ”Ulla Lindströmsläror” i barnbegränsningsfrågor väckte avsky i Uppsala, det var som om ”u” redan då betydde underutvecklat, och att Verdandi, f. 1882, fick en ödesgudinnas namn kanske passade tiden, men knappast den fria tankens och det fria ordets mening, som ju var avsikten. CYS, det heta åttitalets svalkande Rector Magnificus, bekämpade Wicksell men hyste t.o.m. faderliga tankar för Verdandi; han avbasade verdandisterna in corpore med filosofisk risbastu, godkände en vidgad grad av tanke-, samvets- och trosfrihet, men krävde hänsyn för ”de mest oeftergivliga fordringarna angående goda seder”. Och så kom våren 1887, den 2 april med Verdandis första offentliga debatt – det gällde förstås sedlighetsfrågan – där anarkisten Hinke Bergegren skandaliserade just den fria tanken, och så den 17 maj, bara 6 veckor senare, universitetsbyggnadens invigning med dess ledande sentens ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”, en tidens lek med tidsandan (tänka rätt = tänka logiskt riktigt). Verdandisternas frihetspatos fick emellertid en törn, och larmet underblåstes av Georg Brandes, som fann på den spydiga likheten mellan universitetssentensen och Dantes: ”I som här inträden…”. Verdandi som politisk faktor balanserades så småningom av den konservativa Heimdal, stiftad 1891, och Laboremus 1902, men år 1914, första världskrigets första år, betecknar slutet för dessa studentföreningar som opinionsbildande faktorer i aktuell rikspolitik.
Det är naturligtvis alldeles uteslutet för mig att ha någon som helst föreställning om farfars 30-åriga verksamhet som professor i praktisk filosofi, utan jag får väl här söka rama in den verksamheten med något om dåtida händelser i Uppsala, främst under CYS:s rektorstid 1876-1889. Redan sista året före rektorstiden var han överhövan engagerad i universitetets och andra ärenden. Sålunda var han ledamot i båda konsistorierna (större och mindre), i Universitetets drätselnämnd, i. Bibliotekskommissionen, ordförande i Årsskriftens redaktion – mest hela sin Uppsalatid -, ledamot av Akademiska Sjukhusets direktion, Proinspektor i Värmlands nation, ideligen fram till 1885, Inspektor för Gästrike-Helsinge nation 1875, Inspektor för Uppsala Privata Elementarläroverk etc. etc., skeppan full alltså, och jag har det intrycket, att han gärna åtog sig rimliga uppdrag och även klarade ut dem prompt och prudentligt.
CYS valdes till Rector Magnificus 1876 enligt gamla förfarandet, d.v.s. på ett år efter fullmaktsordning som professor. Samma höst 1876 skedde emellertid nytt val enligt nya statuter, d. v. s. på två år och med slutna sedlar, och då omvaldes han liksom i de följande 2-årsvalen fram till 1887. År 1889 var han fyllda 65 år och slapp väl undan då efter 13 års magnificens. Ett av CYS:s första och största rektorsuppdrag var ansvaret för 1877 års jubelfest i Uppsala, Universitetets 400-årsminne, som blev ett av de stora numren i Universitetets offentliga framträdanden, och där var CYS faktiskt centralfiguren, välkomsttalade, svarstalade, högtidstalade, presiderade vid galamiddagarna etc. etc., hela tiden skrudad i den nya rektorskedjan, skänkt av 0 II kvällen före jubileet och Nordstjärnan i briljanter, som konungsligen förärades honom vid jubileet, och som väl också strålar här idag i sondöttrars briljantsmycken. Farfar skördade mycket bifall för sina utomordentliga insatser vid denna jubelfest, men enligt den flödande memoarlitteraturen från denna tid var det dock Viktor Rydberg och Ärkebiskop Sundberg, som tog hem spelet den gången i Uppsala, Rydberg för den odödliga promotionskantaten ”Ur nattomhöljda tider …” – han lagerkransades f. ö. själv den dagen som hedersdoktor – och Sundberg för hans grandiosa promotorgest—vid sin egen bekransning, utförd med all prelatisk elán och dragande i. minnet tider med papistiska ärkebiskopsborgar och Braskiga biskopsvälden. Det var också från denna jubelfest som Sundbergs bekanta 3-faldiga crescenderande ”det var f-n”-beröm för promotionskantaten stammar, liksom hans allbekanta krav på Svea Rikes Ärkebiskops solenna placering i officiella sammanhang; den sista historien tror jag dock ej härstammar från jubelfesten, ty Sundberg och CYS, som varit professorskolleger i Lund, och Sundberg Prokansler i Uppsala sedan 1870, de båda kunde nog privatim klara ut att, vid de båda galamiddagarna. CYS skulle sitta mitt emot O II, som hade Kronprins Gustaf t.h. och Riksmarskalken Gustaf Sparre, En av Rikets Herrar, t.v. CYS hade Kanslern Henning Hamilton t. h. och Prokanslern Sundberg t. v. och högre kunde sannerligen ej Ärkebiskopen komma; först därefter och bredvid Kronprinsen satt Sveriges statsminister Louis De Geer, även han, tidigare, En av Rikets Herrar, men avsagt sig den värdigheten.
Och efter jubelfesten anordnades stora akademiska fester mest varje år med inbjudningsskrifter, programskrifter, fest-, hyllnings- och jubileumsskrifter o. dyl.; där firades år 1878 minnesfester över Linné och Runeberg, 1879 nedläggning av den nya Universitetsbyggnadens grundsten, och det var den gången, mitt under CYS högtidstal inför Konungen, som Gubben Sved tänkte högt ”Fy tusan så’ n satsbildning” och ändå hade han fått en påse konfekt för att tänka tyst. 1880 firades Vegas hemkomst, 1881 bl.a. en hyllningsfest vid Kronprinsens förmälning, etc. etc. och mitt i allt detta hade man t.o.m. tid att hurra på Indelningsverkets 200-årsdag.
Den 17 maj 1887 var CYS sista stora universitetsdag, Nya Universitetshusets invigning efter 10 mödosamma planerings- och byggnadsår, en fest i stort akademiskt format med procession – den sista – från Carolina Rediviva, vars stora högtidssal nu ersattes av Aulan, Kungauppvaktning, Invigning, Rektorsuppvaktning, etc. etc. i dagarna tre med frukost på Skokloster som populärt och opulent slutnummer.
Den 14 september 1887 avtäcktes i Universitetets kanslersrum Börjessons byst av CYS, och vid den efterföljande lunchen på Gillet erhöll farfar en avgjutning av bysten i bronserad gips; allt detta för att hedra den drivande kraften vid Universitetshusets tillkomst.
Under hela CYS:s rektorstid var Anton Niklas Sundberg prokansler, en lärd, duglig och myndig personlighet, som själv sade sig söka leva efter sentensen ”intet mänskligt är mig främmande” en romersk devis, som andra ofta använde om farfar, exempelvis en gång, när den vithårige Rector Magnificus uppträdde som promotor vid en simpromotion i Fyrisån. – Fram till 1881 var Henning Hamilton kansler, den glänsande gestalten vars tragiska fall blev mer än stort, och han efterträddes av Louis De Geer, som i sina Minnen ägnat ett halvt dussin sidor åt sin kanslerstid och samarbetet med CYS. För De Geer var kanslersarbetet främmande och ganska olustigt, och han gav också upp 1888 efter 7 magra år, nära 70 år gammal. De Geers kanslersproblem voro av alla de slag:
Han älskade inte latinkulten, som han motarbetade i det tysta;
Professorernas extra föreläsningsplikt vid sidan om lärokurserna, liksom skärpningen av examensfordringarna, sökte han mildra genom att driva satsen ”ett gott förstånd är bättre än ett gott minne”;
Universitetens finanser och de oförskräckta anslagskraven bekymrade honom;
Obehagliga befordringsfrågor med oeniga sakkunniga fann han plågsamma;
Kravet på ideliga högtidstal besvärade honom – spiksoppan kändes snart igen;
Verdandis offentliga sammankomster i religions- och sedlighetsfrågor fann han anstötliga och oförsynta samt olämpliga vid ett statligt lärosäte,
så man kan ju förstå att CYS, som i många fall delade bekymren, men ibland spädde på dem, hade många kinkiga stunder mitt i det omvittnade angenäma samarbetet.
CYS sista lustrum i Uppsala 1889-94 ägnade han helt åt sin vetenskap; förutom sina föreläsningar höll han övningskurser för både fil. kand- och fil. lic-examen; och var 14:e dag ledde han, som tidigare, diskussionerna i Filosofiska Föreningen, vilket var den tidens form av seminarier, och i Universitetets Årsredogörelser införde han mest varje år en djuplodande avhandling.
En del förnämliga hedersbetygelser föll också på hans lott: på Oscarsdagen 1893 – det sista ordensregnet före avskedstagandet i september 1894 – blev han storkommendör av Nordstjärneorden, det svarta bandet, som gav honom rangplats bland generalmajorer, biskopar och landshövdingar, och vid jubelfesten 1893, 300-årsminnet av Uppsala möte, blev han jur. hedersdoktor, men det dröjde ända fram till 1901 innan han som 77-årig invaldes i Vetenskapsakademien; ibland tackade emeriti emellertid nej till sådana där postfesta utmärkelser, men familjerna gladde sig förstås i jakande fall åt ett par årliga inträdesbiljetter både till Nobelstiftelsens och Svenska Akademiens högtidsfester. Slutligen blev farfar fil. jubeldoktor 1901, samtidigt som Gunnar Wennerberg var i Uppsala för att taga avsked av sina sena tiders gluntar.
På hösten 1894 flyttade CYS till Stockholm och under sina emeritiår där – de blevo faktiskt drygt tjugo – hann CYS med att vara Inspektor för Stockholms Högskola, liksom för Wallinska Flickskolan, stiftade 1896 och var ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet, och på så sätt fick han ända upp i 90-årsåldern vara filosofiskt verksam både i teorien och praktiken.
Men låt mig så få sluta detta skriptum med några av farfars egna ord, hans avslutningsord i högtidstalet ”Om vetandets makt” som han höll i Uppsala Domkyrka vid Jubelfesten 1877; de mäktiga orden lödo:
”Det ljus som utgår från vetandets klarhet
sprider sig till allt och tränger ned även
till det dunklaste. Det verkar såsom solen,
icke blott lysande utan även värmande.
Det icke blott upplyser, utan det väcker
slumrande krafter till ädlare liv och
rikare utveckling. ”
På Värmlands nation i Uppsala
den 23 maj 1964.
M. Sh.
In m:
CYS framlevde sina sista år i sonen Kristofers hem i Fornåsa prästgård och avled där den 29 maj 1917; han jordfästes i Uppsala Domkyrka den 3 juni av Ärkebiskop Nathan Söderblom och gravsattes å Uppsala Kyrkogård. CYS:s kvarlevande barn voro:
Christina (Stina), g. i sept. samma år m. Gustaf Herman
Pettersson,
Mauritz g. m. Anna Dillner,
Yngve g. m. Cecilia Lilliehöök,
Enar g. m. Rigmor Nettelbladt,
Kristofer g. m. Elisabet (Lisa) Kastman och
Leonhard g. m. Ida Lemke.
–